Sverige Tempot 2009 i text(med lite bilder)

jaha då sitter jag här veckan efter jag nått Smygehamn i södraste delen av sverige, jag har fortfarande inte riktigt förstått att jag har cyklat rakt igenom hela sverige på 6 dygn. Detta är min upplevelse av vad som hände under dessa dygn(tog veckor att skriva:))

Förberedelser
Jag hade redan innan detta år startat bestämt mig för att cykla ett långt lopp, alltså längre än ett vanligt brevet lopp(20, 30, 40 eller 60mil), för dessa längder hade jag klarat av året innan så en större utmaning behövdes som sporre. Loppet jag från början hade i åtanke var SuperBrevet Scandinavia, ett brevetlopp på 120mil med start i Danmark och målgång i Norge. Men då jag inte riktigt visste när det skulle gå av stapeln blev det lättare att planera in SverigeTempot i kalendern och på så sätt försöka planera in semester och annat. Att loppet sedan är 90mil längre tänkte jag inte så mycket på.
Jag hade redan förra året bestämt mig för att klara av en hel brevetserie på Fixien(20-60mil)och då kändes det naturligt att det skulle vara på den cykeln som SverigeTempot skulle ske. Valet att köra oväxlat gjorde att det skulle behövas extra träningsmil för att få kroppen att klara av den påfrestning som jag förstod att loppet skulle innebära.
Så från 1/1-09 till starten den 11/7-09 hade jag tränat lite drygt 700mil, varav den större delen var just på min kära Fixie. Jag hade klarat mitt delmål med brevetserien och även kört vättern på lite över 9timmar på samma cykel. Så när jag lämnade Linköping för att ta mig upp till Starten var jag inte så nervös över mig, min cykel eller utrustningen. För allt hade testats under många mil i både sol, regn, snö, vind,(sida, med och mot) mulet osv. Det jag var nervös var över att missa tåget, ta fel tåg eller glömma något hemma(skor, hjälm eller något annat viktigt). Som tur gick resan upp Kanon.

Resan upp startade vid 16.00 på Torsdagen den 9/7 och direkt när jag klev på tåget med min lilla svarta under armen så mötte jag Ove,
som snabbt presenterade sig och sedan satt vi och berättade(ljög) om våra upplevelser vi haft på våra cykelfärder tills vi nått Riksgränsen där vi mötte fler cyklister som även de satt på härliga historier. Ända från jag vaknade på morgonen på Torsdagen tills vi nådde Riksgränsen på fredag eftermiddag så vräkte regnet ner och jag förväntade mig en minst sagt jobbig resa söderöver i regn och snålblåst. Men lagom tills dess att Staffan och Krister från Garphyttan dök upp så lättade regnet och tillslut kom till och med solen fram. Riksgränsen visade sig verkligen från sin bästa sida. Vi skruvade ihop våra väl isärplockade cyklar och pumpade upp däcken och började prata packning....Vilket dilemma antingen mycket att släpa på och säker eller mindre att släpa på och mindre säker... nja jag hade inte för mycket med mig, men ändrade lite i packningen i ren feghet. Det kändes som om cykeln blev minst sagt tillräckligt tung ändå. Förmodligen närmare 20kg än 10kg. Vilket inte är så skoj utan växel i uppförsbackarna. Det var en salig blandning på cyklar bland de 10 deltagarna. Peter på sin Titanhoj, Krister och Ove på Carbon hörde till de ”exklusivare” sedan var det jag och Göran på stål och de övriga på aluminium.
Alla hade någon typ av packning bak på cykeln, vissa satt på sadelstolpe, pakethållare och andra bara väskor. Vissa körde med styrväskor och även ryggsäckar förekom i olika storlekar. De bägge Göteborgarna(Kristian och Mikael) var de enda som hade Tempopinnar.
Nåväl det blev sedemera en rejäl middag på kvällen, en supersmarrig buffé som verkligen satt som ett smäck i maggen.
Trion (Garphyttan och jag) tog en kvällspromenad upp på Riksgränsen toppen för att mjuka upp lederna och även flytta ner maten ett hack innan det skulle sovas. Den härligt blåa himmelen som nu fanns gjorde det möjligt att se det underbara och mycket mäktiga landskapet. WOW alltså, snacka om att jag kände mig liten som människa. När vi väl hade tagit oss nerför branterna igen så hade Staffan satt sig på rumpan rejält en gång och jag blivit biten av minst 20 flugor......kliigt och svullet(bra start)...innan klockan var 24 hade jag somnat gött i de superfeta Hästensängarna.....


Dag 1. Riksgränsen till Jokkmokk. 35Mil totalt och 11timmar och 35min på cykeln. Start 06.00 och framme lite innan 20.00.

Klockan ringde kvart i fem på morgonen och jag slängde fort på mig paltorna och begav mig nerför trappen till matsalen där de flesta redan satt och intog frukost. Efter en halvtimmes ätande av allt från rostat bröd, ägg, kaffe till yogurt, gröt och jos var jag mer än mätt och laddad som tusan för att cykla.
Den sista stunden till starten skulle gå så justerades de sista klädvalen och även cykeln fick en översyn(så att inget skulle strula).
Minuten innan klockan skulle slå 06 så fick vår eminenta morgonpassupp ta massor av kort av alla deltagarna, med hotellet i bakgrunden. När klockan slog sex så rullade vi iväg i en gemensam klunga,

den klungan höll i några mil innan den delade upp sig i tre grupper som höll sig intakta resten av dagen. Vi fick äran att starta i sol men tyvärr så fick vi rätt så elak vind som kom snett imot oss, allt för att vi verkligen skulle få jobba lite extra. Men hellre lite eller mycket vind än regn. När vi kom till Björkliden så dök den mäktiga och vackra Torneträsk upp med det karga fjälllandskapet i bakgrunden, det är inte mycket som slår det.
Vi fick även se Lappporten vid denna tidpunkt och ju närmare vi kom desto mörkare blev himmelen, men på något otroligt sätt körde vi cirklar mellan molnen och undvek således att bli blöta. Kvartetten som jag åkte i bestod av Garphyttans två ryttare(Staffan och Krister), jag och Peter Toner.
Första stämplingen gjordes på Statoilmacken i Kiruna där vi laddade duktigt på randone sätt. Väl på väg ut ur Kiruna fick vi smaka på den enda medvinden den dagen, då gick det bra undan får jag meddela. Efter ytterligare mil på en riktigt fin väg med små kuperingar så dök så småningom Skaulo upp där vi stannade på en kopp kaffe, då suget efter just kaffe hade växt sig för stort hos Peter, vi andra hade givetvis inget emot ett stop, det var gott med lite hembakade bullar oxå. Efter den laddning gick de sista milen till Malmberget lätt, där intogs en supergod Tai måltid på ett mindre muntert ställe... Men att vara lätt övermätt och sedan ge sig i kast med uppförsbacken ut ur staden var verkligen ingen höjdare, pulsen sköt i topp och maten åkte hiss. Men efter ett litet tag så rullade vi fram i bra tempo igen, med lagom långa förningar. Det är verkligen skoj att cykla med personer som man känner har liknande tempo i kroppen. Men naturligtvis väntade vi inte länge innan vi återigen tog ett skönt stop, denna gången blev det lite glass och dricka för min del och platsen blev Porjus. Denna gång startade resan med en riktigt lång utförslöpa där än fler stora kraftstationer passerades, väl i botten av backen lyckades Peter med bedriften att klämma fast kedjan mellan lillklingan fram och ramen(det tog stopp). Då grävde Krister i sin magiska konsumkasse och plockade fram en skiftnyckel, som vi fick använda oss av för att knacka bort kedjan. Sedan var det ´bara lite rull kvar innan vi såg skylten Jokkmokk och dagens arbete var avklarat(vid 20 tiden på kvällen), iallafall för tre av oss då Peter redan från början bestämt sig för att fortsätta att köra även under natten. Han tog tydligen bara ett stop på macken för lite mat och vila innan han rullade vidare mot Arvidsjaur, vilken hårding. Vi tog in på vandrarhemmet och slängde på lite civila kläder och tog sedan en pizza på ett lokalt ställe där ägaren säkert han säga TDF 30gånger under vår måltid. Åkte förbi macken för lite frukost inhandling och där mötte vi duon från Göteborg som även de bestämt sig för att köra natten igenom(de kom till Arvidsjaur där de bröt pga förkylning). Två av den fyra man starka sista gruppen mötte vi på vandrarhemmet och diskuterade dagens bravader innan nattsömnen tog över.




Dag 2. Jokkmokk till Vilhelmina. Start lite över 06.00 och framme vid 22.00 tiden lite drygt. Totalt 37.5mil och 12 timmar och 30min på cykeln.
Vaknade tidigt i ett alltför varmt/kvavt rum totalt utan cirkulation med en kropp som kändes riktigt bra trotts 35mil i benen sedan förra dygnet. Tog lite frulle innan vi åter gränslade cyklarna och gav oss iväg, det blev korta brallor redan från start och det blev inte lång stund i lösa långärmarna innan de hamnade i bakfickan heller. Det var helt enkelt ett underbart väder vi möttes av. Det var inte bara det vi möttes utan även ett vägbygge på säkert en mil dök upp så där lite oväntat, där resan mycket väl kunde ha slutat för oss alla tre då en idiot i en vit passat passerade oss med minsta möjliga marginal samtidigt som bilen mötte en långtradare. Hade någon av oss vinglat till en dm så hade vi alla fastnat i bilen. Hur i helvete tänker dessa mindre begåvade personerna???? Jag bara undrar. Nå väl var jag/vi inte vakna innan denna händelse så kan jag lova att vi var det efteråt. Naturligtvis körde vi i lite motvind igen men det rullade ändå på bra i vår trio. Efter ungefär 10mils kämpande på vackra vägar i fint väder började våra magar bli lite tomma och kaffetarmen gjorde sig åter påmind så det blev ett stop i Moskosel


på campingen med lite/mkt kaffe och naturligtvis lite Wienerbröd. Sedan bet vi ihop de sista 5milen ner till Arvidsjaur där vi bestämt att dagens första måltid skulle ske. Stannade således där för att få ett stort skrovmål(mitt favoritmål som barn) och väntade in min ena moster som bor där. Han att prata lite med henne om hur vi mådde och hur vi tänkt fortsätta. Sedan plockade vi en supermedvind när vi gav oss iväg i värmen mot Slagnäs.
Denna sträcka var den klart mest renrika sträckan, de var överallt och man ljuger om man säger att de är smarta......De är verkligen alltid i vägen. Här rullade det verkligen på undan, låg nog närmare 40km/h hela tiden, med bara några korta snabbstop innan jag stannade i Buresjön för att hälsa på en släkting denna gången på farsans sida. I Heden fick vi dagens första och enda skur på oss, så där lagom innan stoppet i Sorsele, där återigen släkten var på plats denna gång åter en moster och hennes man.
Där upptäckte Krister en eker som gått av, han tyckte att cykeln rullat lite dåligt sista biten. Krister tog åter fram den magiska kassen och plockade fram en avbitare och knipsade av ekern och tejpade den kvarvarande biten, vi passade även på att skicka ut bilden på nätet för att få hjälp att få dit en ny, det kändes lite häftigt att köra resterande del av loppet med en eker borta. Efter lite snack med släkten så fick vi åter smaka lite mer sidvind på den vackra vägen mot Storuman,

Vindelälven visade sig vid ett antal gånger och den är både vacker och mäktig. Vi gjorde två korta stop, vid den sista kollade jag om min tredje moster var nåbar vilket hon var och naturligtvis även hennes man. Så när vi kom in i Storuman så mötte de upp, tog några kort på oss och visade sedan vägen till Stationshuset där vi skulle äta. Blev en smarrig pizza och en massa snack, Lars som min morbror heter hade 1000 frågor. När vi sedan mätta och belåtna skulle ge oss ut hade himeln ändrat skepnad till kolsvart och det såg verkligen ut som om vi skulle bli mycket blöta och kalla den sista biten till Vilhelmina. Men när vi gav oss i väg så såg vi små öppningar i himmelen och på något otroligt sätt så snirklade vi oss åter fram emellan alla mörka moln och regn. Det var bitvis blöta vägbanor men uppifrån kom aldrig regnet(den dagen). Det blev några korta vägbyggen på vägen, men det var maximalt 300meter totalt.
Vi var framme i Vilhelmina ungefär 22-22.30. Det blev dusch och sedan rakt i säng.
Även denna dag gick klart över förväntan, men det börjar kännas i benen och även i händerna. Det var varmt och en del backar och en rackarns massa renar. Hann att titta till släkten och åter få se trakten igen(säkert 5år sedan sist).


Dag 3. Vilhelmina till Vemdalen. Start ca 06.30 och framme straxt efter 24.00. 12 timmar och 54min cykeltid och totalt 35,8mil.
Det var ju inte någon höjdare att vakna med brinnande träningsvärk i låren och titta ut på regnet som verkligen öste ner. Men har man klarat sig undan regnet i två dagar så ska man nog inte gnälla. Nåväl vi kom säkert två kilometer innan allt var genomblött, men det var inte så kallt i allafall. Det tråkigaste med regnet är ju att man inte ser någonting, det förtar så mycket av nöjjet att ligga på rulle och blicka ut över landskapet. Men när vi gjort fem mil så såg vi ett konditori i Dorotea, där tog vi ett rejält långt stop för att äta nybakat, blev både bakelser, wienerbröd och biskvi för min del. Tillsammans så tömde vi även kaffetermosen åt dem. Vi fick upp både humöret och värmen med hjälp av detta. Vi fick samarbeta i regnet och naturligtvis lite lagom vind åt fel håll ända fram till Strömsund. När vi kom dit så frågade vi om ett bra ställe för dagens, blev Hotellet tror jag. Vilken mat, buffe med wokade räkor och även pyttipanna. Så medan kläderna torkade på cyklarna så åt vi mängder av mat. Kan det vara bättre eller som Krister sa ” det är få förunnat att”.....sedan är det bara att lägga lämpliga ord som fortsättning på den meningen. Nåväl den goda maten och solen behövdes verkligen för att vi skulle stå ut med den urtråkiga väg som är mellan Strömsund och Östersund. Den är rak, ännu rakare och jätterak. Tyvärr sanslöst trafikerad på sina ställen oxå och som alla som cyklar på större vägar vet är det inte alla trafikanter som använder huvudet. Nåväl det var bitvist riktigt varmt under denna sträcka så det fick bli ett glass stop på en camping som verkligen kunde haft trevligare personal, men men alla är inte lämpade till sina yrken. Men Staffan tyckte iallafall om lakritspucken. Vi tog de sista milen till Östersund i ren glädje för att slippa vara på denna väg mer, naturligtvis kom en superskur lagom innan så vi fick stanna på Skout
stugan lite småblöta. Där mötte Peter Toners far upp och även Peters fru var där. Det är verkligen trevliga familjen. Så det var mycket snack, kaffe och goda mackor. Kristers hjul blev även omhändertaget och en ny eker hamnade på plats och hjulet blev riktat. Det är helt otroligt vad som går att åstadkomma med internet som forum. En bild och de vet vilken längd som ska användas. Nåväl efter massor av snack, lagad cykel och servisen att få vaselin och liniment inhandlat så rullade vi iväg igenom Östersund i strålande sol. Östersund är verkligen en av orterna som kommer att sitta kvar på min näthinna, suveränt vacker natur. Vägen ut från Östersund var helt grymt vacker med storsjön på den högra sidan med ett härligt böljande ängslandskap och massor av röda hus. Sverige är verkligen underbart vackert när solen skiner. Humöret var verkligen på topp här och det blev inte sämre efter ett stop för foto i Sanne där Ullis tog kortet, tack för det:).
Vårat sista matstop denna dag blev i Strömbacka, kanonfin mat men så små portioner. Sedan var vi återigen på 45an men nu var trafiken mycket lugnare, höll oss på den till några kilometer efter Åsarna där vi vek av mot min skräck nämligen mot Klövsjö och Vemdalen. Har nämligen varit rädd att inte orka ta mig uppför dessa backar, då jag tidigare kört både bil och mc uppför dessa. Men det gick klart över förväntan att ta mig uppför dessa, men fick nästan kramp i vänster framsida av smalbenet under utförslöporna så jag vågade inte släppa på mer än upp till 35 km/h utför, så de andra fick vänta in mig efter dessa långa härliga backar. Det blev till och med till att tända lamporna på slutet då mörkret verkligen visade sig. Landade vid halv ett på natten på vandrarhemmet jäkligt slitna och nästan helt utan mat. Vi delade på de få prylarna som vi hade att äta på, tog en snabb dusch och rasade in i sängarna. Eftersom vi kommit överens om sex timmars sömn så visste vi att vi inte skulle komma upp för tidigt.


Dag 4. Vemdalen till 3mil söder om Vansbro(Sågen) Start ungefär 08.30 framme vid 23-24 tiden. Totalt 11timmar och 50min på cykeln och 32,7mil.
Denna morgon vaknade vi återigen till finfint väder, sol och härlig värme. Ögonen var bra igenmurade och svullna men träningsvärken i benen började för första gången kännas snäppet bättre. När vi steg utanför dörren så mötte vi hon som skötte vandrarhemmet, hon hade blivit nyfiken på vad vi var för stollar, så efter lite snack med henne så rullade vi uppåt macken för att köpa lite frukost och på vägen dök ett bageri upp. Gissa att det var tre glada som satte sig vid det största bordet jag sett på bra länge och dukade upp med nybakat inhandlat av en supertrevlig tjejja. Det var återigen ett superminne att komma håg för livet, att få sitta och äta frukost i solen i Vemdalen. Men tillslut var vi ju tvungna att rulla vidare mot Sveg där nästa stämpling var. Det var tröga ben de första kilometrarna innan vi kom igång. Vi fick njuta av solen till det var fem kilometer kvar då öppnade sig himmelen igen. Så återigen fick vi fika blöta och lite småfrusna. Sedan blev det en mindre och riktigt trevlig väg till Lillhärdal, där vi fyllde på magarna på ett underbart matställe där de undrade om vi körde rullskidor( AC skidskytten kommer ju därifrån). Nu kom den klart jobbigaste biten på hela vägen, något som ingen av oss hade en aning om. Sakta sakta kom det motlut efter motlut och hela tiden motvind. Känslan i kroppen var att det var kört, att det inte fanns någon kraft kvar alls osv. Men vi gjorde först ett skönt stop

och inte mer än 200meter senare så trasslade sig Kristers bagagenät in i bakhjulet vilket gjorde att vi fick stanna en längre stund så att han fick bort allt trassel, vi fick även räta hjulet lite innan vi rullade vidare. Vi kom inte mer än 100meter till innan skylten med jag tror det var 692meter över havet dök upp, då förstod vi varför det gått så jäkla tungt. Sedan kom resans absolut längsta utförslöpa, den tog nästan aldrig slut och jag hade så jäkla ont i rumpen innan den tog slut, en av de gångerna jag verkligen skulle velat ha haft frihjul.
Men den vackra utsikten ner mot Älvdalen uppvägde allt. När jag sedan stämde av med Peters far visade det sig att Peter oxå hade tyckt att sträckan var hemsk, skönt det värmde. Vidare från Älvdalen, där vi åter fick äta blöta efter regn några kilometer innan vi var framme, åkte vi mot Evertsberg och Venjan. Där kom det återigen en rejäl regnskur som kylde ner oss rejält. Jag och Staffan klädde på oss allt medans Krister körde på som vanligt. Även om jag frös som tusan ett bra tag så gnällde jag inte, för Krister måste ha frusit mer och han gnällde inte. Sista milen till Vansbro så delade vi återigen på det lilla vi hade med oss och körde sedan i rätt så högt tempo mot Vansbro, tror det var här någonstans som Staffans lår började strula för första gången. Det var åter uppehåll och vinden var nästan helt stilla. Vackra vägar med mycket vatten vid sidorna, och mycket högt vatten efter kraftiga regn gjorde att vi var glada att cykla nu och inte veckan/veckorna tidigare. Gissningsvis hade resan varit ännu jobbigare då. Väl i Vansbro fick jag för mig att vi skulle stämpla men det skulle vi inte upptäckte vi dagen efter, men kreativ som jag var så fick det bli en bild på simstapeln som bevis. Vi körde sedan ytterligare 3mil innan vi kom fram till ett B&B vid halv ett i totalt mörker. Möttes upp av ägaren som visade sig vara en engelsman. Ska ni bo billigt och få fin frukost rekommenderas detta ställe 3km vid sidan av vägen och heter Sågen. Då vi la oss utan att äta(allt var slut) hade vi inte ätit rejält sedan Älvdalen, trotts det gick det att somna.
Summan av denna dag. Det var vår andra dag med regn som kom och gick hela dagen. Fortfarande massor av motvind, men trotts allt lite stilla vind på kvällen/natten. Massor av backar gör en seg i benen. Låren börjar kännas bra men lite tendens till löparknäkänsla i hö knä. Annars oförskämt bra i kroppen. Lite oro för Staffans lår.


Dag 5. 3mil söder om Vansbro(Sågen) till 1,5mil norr om Skövde. Start lite över 08.00 framme vid 21.00 tror jag. 9 timmar och 34minuter på cykeln och totalt 26,4mil.
Vaknade efter god sömn, otroligt nog då jag la mig hungrig. I stora salen var frukosten serverad,


vi gjorde nästan tomt på bordet innan vi återigen tog på oss cykelkläderna och begav oss uppför den tre kilometer långa backen som skulle ta oss upp till stora vägen mot Lesjöfors.där vi fick se denna underbara skapelse. Åter fick vi starta i sol och värme. Helt underbart, men det är inte blixtrande ben efter 4dagars cykling. Trotts allt får man vara glad över att ta sig uppför backarna. Men som vanligt så blåste det motvind. Men om jag får välja tar jag hellre motvind än regn. Näväl vi svängde så småningom av den störrevägen och fick njuta av lite härligt slingrande väg fram till Hällefors där vi tog en fika på ett av Krister rekommenderat ställe, det visade sig vara en höjdare. Underbart gott kaffe, vacker miljö och trevlig personal.

Vidare mot Grythyttan och sedan på helt suveräna vägar till Karskoga där vi gjorde ett snabbt stop innan vi hamnade på ett bad vid Möckeln, där vi återigen hade lite släkt på plats(både jag och Staffen). Min underbara far pratade med Staffans fru om att han önskade att jag hittade ett mer socialt intresse. Förstår inte alls vad han menar. Staffan och jag passade på och tog ett dopp. Det blev en massa snack och mat innan vi åter tog tag i cyklarna och styrde mot söder. Det gick riktigt lätt till Degerfors där Krister gjorde ett stop på Apoteket för lite inhandling. Sedan höll vi bra tempo ner mot Töreboda. Humöret var mer än på topp här. Vi åkte ju på bekanta vägar och vädret var på topp. Jag hade ju jäklats med Garphyttingarna och tagit Örebrolänsskylten, men då jag skull ta Törebodaskylten så la Krister in en spurt och tog den, det sved..
När vi sedan skulle ta oss till Skövde efter ett matstop i Töreboda så hade vinden lugnat sig till vindstilla men däremot kom det en del regn för att jäklas med oss. Vi fick äntligen kontakt med Vandrarhemmet som vi tänkt att sova på det visade sig ligga 1,5mil innan Skövde vilket inte gjorde oss någonting, vi tog ett stop på en mack och köpte varsin chipspåse med folkpilsner som vi njöt av innan vi la oss i sängen vi skaplig tid. Vi ville vända trenden att starta senare och senare varje dag.
Dagens minne var stackars vovven som åkte släp efter en hojj, snacka om att sniffa avgaser och att förmodligen bli totalt lomhörd. Benen känns till största del ok, viss löparknäkänsla, men det verkar inte bli värre. Rumpan är öm men det finns inget skav. Däremot domningar i höger hand och även vänster stortå, känns lite ovant då jag aldrig haft det tidigare. Staffans knä sämre idag, höll i 15-20mil så de sista milen var inte roliga för honom. Krister verkar vara precis hur stark som helst och han gnäller verkligen aldrig(det blir ju inte bättre för det som han säger). Skönt att ta en kortare etapp på under 30mil och lägga sig med en positiv känsla.

Dag 6. 1.5mil norr om Skövde till Smygehamn. Start omkring 07.00 framme 05.25. 17timmar 30minuter på cykeln totalt 46.6mil
Kommer inte riktigt ihåg när vi startade. Däremot var jag nästan knäckt över att vakna mer sliten än då jag la mig. De första milen in till Skövde var hemska i motvind och knän som molvärkte. Kändes verkligen inte som om kroppen ville cykla speciellt långt idag. Men efter lite rejäl frukost på macken i Skövde vaknade kroppen till igen som tur var. Vi kom en liten bit till innan Staffan sa att han inte ville cykla i grupp längre, han hade för ont i låret redan och tyckte att det var lättare att cykla själv och hitta ett eget tempo. Vi stannade givetvis och tog ett gruppsnack om detta men Staffan fick sin vilja igenom och jag och Krister körde vidare i Vinden som minst sagt var kraftig nu, Staffan tyckte vi skulle satsa på att komma under 6dygn. Som tur var så fanns det en hel del skog som gömde oss effektivt mot den värsta vinden. En bit innan Ulricehamn så kom det återigen en rejäl skur, men då vi hade farten uppe så körde vi vidare i bra tempo och kom in till ett fik i Ulricehamn som två blöta katter. Men lite gott fika får igång de flesta personer och så även oss. Kändes lite missmodigt att bara vara två som fikade när man vant sig att vara tre. Vi satt och diskuterade en del jag och Krister och hade Staffan i våra tankar för vinden var verkligen inte snäll nu och att ligga på rulle var så skönt och välbehövligt. Men för att hålla resterande bit krävs ju att tempot man håller stämmer oxå, så jag förstår Staffans val. Efter Tranemo så blev vägarna allt mindre och backar saknades verkligen inte heller. Men det positiva var att regnet som vi träffat ett flertal gånger under dagen lyste med sin frånvaro. Men inte vinden, som vanligt. Vi körde vidare på småvägarna och fick med jämna mellanrum stanna för att sträcka på benen och ta lite svalkande vatten, för värmen började grilla oss rätt så rejält. Nåväl tillslut kom vi fram till Hyltebruk där min kusin mötte upp med lite dricka och pastasallad(även nötter och bullar) så vi satt och pratade och hon passade på att knäppa lite bilder av sin cyklande kusin med cykelkompis. Det var ljuvligt varmt då vi återigen hoppade på cyklarna, vi hade då klarat av 21 mil och hade 25mil kvar till målet. Klockan var 17.00. Ringde Peter som då var vid Klippan 13mil före och sa att det kommer att vara väldigt tuffa mil fram till Klippan, men det sa jag inte till Krister för det hjälper ju inte oss. Nåväl vidare mot Simlångsdalen då vi stannade och fyllde dricka depåerna och även tog varsin glass, hade jag vetat att detta skulle bli mitt sista stop där vi kunde handla hade jag ätit något oxå. Men det visste jag ju inte då. Vidare mot Veinge där vinden verkade vara med oss igen(inte många gånger under denna resa), här sken solen fortfarande och fälten visade sig verkligen från sin vackraste sida, vi körde igenom Laholm och ut på den trafikerade 24an mot Våxtorp där vi svängde av för att ta oss an Hallandsåsen, jäkligt vackert men oj oj så jobbigt. Som tur var kommer backen i etapper vilket gjorde att jag fick sätta mig ner iallafall korta stunder för att åter ta nya krafter. Uppe på toppen fick Krister näsblod och vi stannade till och passade på att pusta ut ordentligt oxå. Sedan njöt Krister i nerförsbacken medans jag vevade för allt vad benen orkade. Vi kom inte mycket förbi Rössjön innan lyset tändes för nu var det mörkt i skogarna och inte långt senare mörkt även på slätten. Det var en häftig känsla att cykla fram i tokmörker på helt okända vägar med bara en vägbeskrivning i handen som hjälpmedel(hade i och för sig köpt en mackkarta i skövde som reserv). Tillslut efter många korta stop för att se på vägbeskrivningen (pannlampan la av) hade vi tagit oss till klippan där ett par skrev under våra kort(de undrade verkligen vad vi höll på med), inte helt nyktra var de heller. Nåväl meddelade till Peter att vi planerade att fortsätta och sa att vi väntade fortfarande på backarna, det gjorde jag på skoj, men sedan ville jag bara veta att det skulle vara planare den sista biten till mål. Men naturligtvis skulle det ju vara duktigt kuperat den biten oxå sa Peter. Vi bet i hop i mörkret och körde mot Kågeröd där vi på vägen han att prova söderåsen, den var överjobbigt med alla mil i benen och att det inte hade ett enda ställe där man fick vila. Hemsk helt enkelt. Sedan fortsatt vi mot trollenäs, Flyinge, Genarp och en massa andra småorter innan vi kom ner på riksväg 9 för att leta oss sista biten till Smygehamn. Vi fick således köra en massa mil i tokmörker där navigeringen gjorde att vi fick stanna väldigt ofta för att inte köra fel, ingen av oss hade något emot att stanna då våra kroppar verkligen var på upphällningen, det var knappt det gick att få ut fötterna ur pedalerna ibland och det var inte lätt att hålla emot tyngden av sin egen kropp heller när man stod. Det ljusnade sista timmen, men det var sådant dis så vi såg inte så mycket mer då heller, tyvärr. Vi gjorde ett sista stop med 5km kvar till mål, inte för att njuta utan för att jag inte orkade cykla utan stoppet. Så jäkla trötta var i allafall jag. Men sista biten in till målet fick vi faktiskt se solen igen och så vackert det var att få se fyren, målet för cyklingen var klarat och med bra marginal.


Tiden blev 5 dygn 23 timmar och 25minuter. Varav sista passet blev på 46mil. Vilken sjukt härlig känsla att få lägga sig på ett tunt liggunderlag på golvet och somna på två röda(återigen utan kvällsmat).
Sista dagen/dygnet. Sega ben från start som kom igen. En envis motvind som blev snäll sista biten under natten. Trion blev en duo som höll ända in i kaklet. En kusin som räddade oss med nötter och bullar, tack!!!!! Två åsar som tog de sista av krafterna. Skåne är kuperat och inte platt. Mörker är skitfränt och B&M är ett superlyse!! Sista 10milen värkte verkligen hela kroppen, men det är skönt ändå. Krister är den häftigaste kämpen jag cyklat med. Jag fick sista skylten. Både jag och cykeln höll och jag behövde inte gå uppför någon av backarna.

Vid 17 tiden samma fredag så dök äntligen Staffan upp då hade han cyklat själv i ett varmt och blåsigt skåne, vi mötte upp med mat, öl och lite efterrätt. Sedan somnade tre stolta och mycket nöjda personer i rummet.

Peter Toner som vi "jagade" hela vägen kom imål på torsdagen vid 20.16
De fyra skåningarna kom imål på lördagen vid 16.15.


Det var min resa som jag kommer ihåg den. Så här i efterhand handlar alltså cykling mest om att äta, fika och även sova.
Nu ska jag bara komma på något nytt att sikta emot
kalle